När endast låtarna fyller mitt liv med mening, finns det då någon mening i mitt liv?

Alltid när jag funderar på var mitt hem är så tänker jag i kyrkan eller det är i alla fall där jag kan känna mig som mest tillfreds. Där är jag migsjälv. Det känns inte som om någon sätter några krav på mig och ingen förväntar sig att jag ska vara just det, någon annan än mig.

Det här har blivit som ett sätt att lugna mina tankar nu. Allt kaos blir på något sätt lite mindre när jag får skriva om precis vad jag känner. När det jag känner för stunden får komma ned i text och mina ögon kan se att det och sakta försvinner tyngden av tankarna. Allt ligger inte som ett virrvarr utan mitt huvud klarnar för en stund.

Varför ska man ha så mycket tid om man ändå inte gör något?
Alla läxor som ligger och sparkar en bakom fötterna, alla måsten som river i hårbotten, alla "jag ska" som ändå aldrig blir mer än tankar.
Jag önskar ibland att jag kunde hitta ork till att göra annat än att bara tvinga migsjälv till att göra saker. Ibland vill jag känna den glädje jag kände förr, en glädje som höll sig kvar även när andra inte såg.

Jag saknar alla minnen jag hade med dig, försöker stänga ute känslan av längtan.
Men allt jag önskar är att få ha dig nära <3

Musiken är mitt liv men även det som styr mig mot döden.
Varje ton kan fylla mig med förväntan och glädje, medan nästa ton kan låta mig falla samman.
Musiken är vad som lyfter upp mig när jag är nere men kan även va det som bryter ned mig när jag är på toppen.
Musik är som att leva med sin bästa vän och samtidigt bli jagad av sin värsta fiende.

Alla drömmar som känns så långt långt borta.
Varje andetag som skär i mitt bröst.
Så är jag tillbaka på ruta ett.
Tillbaka till att längta och undra.
Hur ska jag nu stilla all hunger?
Hur ska jag dämpa allt vad jag önskar?
Hur ska jag hålla mig kvar på jorden när det enda jag tänker på är utom räckhåll?
Allt känns så diffust men med små små glimtar av ljus.
Allt känns så nytt men jag vet att jag bara välkomnas tillbaka.

Så kastas man tillbaka, tillbaka i en bänk för att fundera. För det är det enda jag gör. Jag lär mig inte, jag bidrar inte. Utan jag funderar, det är det enda jag gör.

[Bild]